Har du missat tidigare kapitel? Håll till godo:
Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3

Sagan om Dubbeleremiten – kapitel 4

Sten-Hubert vandrade så sakteliga bort från byn, korsande en liten uttorkad äng. Gräset frasade under fötterna, och vinden förde med sig ett stort moln av björkpollen. Den unge mannen klev nästan rakt ner i ett kaninhål under den påföljande nysningsattacken, men lyckades näppeligen undvika dagens andra fall. Blicken fokuserades därefter på marken istället för det i fjärran inbillade målet. Skogen nalkades, och när träden omslöt ynglingen övergick de gula grässtråna till mossor, rötter och harsyra. En glänsande, kolsvart skalbagge kröp upp på Sten-Huberts högra fot. Han blev stel av skräck. Kunde detta vara ett av de beryktade skogsbrynstrollen, i sin andra hamn?

Skogsbrynstroll är kända för sin förmåga att förvandla sig till djur. Varje troll har en specifik andra skepnad, vilken bestäms under namngivningsriten. Vid denna ceremoni samlas skogsbrynstroll från hela trollorten, vilken inbegriper kanten runt en hel skog, som sträcker sig från skogsbrynet och tre kilometer in i skogen. Denna art lever bara i sjumilaskogar, och är därmed ingenting man träffar på i en liten ynklig skogsdunge mellan människosamhällen. Några troll provade trångboddhet i dylika trädansamlingar, men det uppskattades föga och övergavs snabbt till förmån för djupa urskogar. Skogsbrynstroll karaktäriseras av sina miniatyrögon och groteskt yviga ögonbryn – då de befinner sig i trollskepnad, vill säga.

Skalbaggen stannade till mitt på Sten-Huberts fot, och tycktes stirra honom rakt i ögonen. Sten-Hubert kände hur underläppen började darra, och hur tårarna rann nerför kinderna. Han vågade inte röra sig. Skalbaggen tog ett steg, så ännu ett, och fortsatte tills den kom ner på den mörkgröna mossan mellan fötterna. Den unge mannen var stel av skräck, och kunde – trots hjärnans hetsiga uppmaningar att trampa ihjäl skalbaggen – inte röra en fena. Den svarta lilla varelsen traskade upp på den andra foten, och vidare ner på marken. Den tog sig tre fot från den skakande, gråtande människan och vände sig sedan mot honom på nytt.

Luften tycktes vibrera runt skalbaggen. Mossan under den trycktes ner som av en väldig tyngd, och en koltrast som hade suttit och spanat in en fet mask kvittrade förskrämt till och flaxade iväg. Skalbaggen blev suddig, och luften började tjockna till en dimma. Sten-Huberts hjärta slog i en rasande fart, och svetten började pärlas på pannan.
Var det här slutet på resan?